Svaret på den frågan är naturligtvis inte så enkel att besvara som man skulle kunna tro.
Är det en uppfinnare som äger rätten till sin uppfinning?
Är det kanske uppfinnarens arbetsgivare som äger rätten?
Och hur gör man om man vill överlåta rätten till uppfinningen på något sätt?
Min erfarenhet är att vi lägger alldeles för lite tid på att reda ut den här frågan inför att en patentansökan lämnas in, det kommer liksom lite efteråt, och ibland blir det också lite för sent att få det rätt. Uppfinnare som senare vägrar skriva under dokument, eller infinna sig i patentprocesser är alltför vanligt.
Enligt den Europeiska patenträtten (EPC) så har uppfinnaren en rätt att nämnas (Art 62 i EPC lyder: ”The inventor shall have the right, vis-à-vis the applicant for or proprietor of a European patent, to be mentioned as such before the European Patent Office”) , och man måste även ange uppfinnare i patentansökan – ”designation of inventor” kallas detta.
Det innebär att sökande och patenthavare kan vara ett företag och uppfinnaren kan vara en person anställd på, eller på något annat sätt kopplad till företaget.
Här är det viktigt att komma ihåg att ange rätt uppfinnare och bara de som bidragit – i USA kan felaktigt noterade uppfinnare vara skäl för ogiltighet för hela patentet. (Ja, det har hänt att patent ogiltigförklarats på grund av detta.)
Men rätten till patentet anses alltid tillhöra uppfinnaren enligt EPC: The right to a European patent shall belong to the inventor or his successor in title.
Är uppfinnaren en arbetstagare så säger EPC vidare att då är det nationell lag där uppfinnaren är huvudsakligen anställd som styr vem som har rätten till uppfinningen: If the inventor is an employee, the right to a European patent shall be determined in accordance with the law of the State in which the employee is mainly employed.
Jag dock tillägga att i EPCn så förmodas dock sökande ha rätten till uppfinningen av procedurella skäl: ”For the purposes of proceedings before the EPO, the applicant shall be deemed to be entitled to exercise the right to the European patent.” Den här rätten är inget man normalt sett behöver bevisa inför EPO, om den inte ifrågasätts, eller om rätten ska överlåtas – och jag kommer till detta senare.
Inför det svenska patentverket, PRV, råder en något annan situation. Dels måste sökande lämna in en fullmakt, om man har ett ombud, och dels måste en så kallad bekräftelse av överlåtelsen lämnas in. Den här bekräftelsen är lite besynnerlig, eftersom den faktiskt inte är ett avtal, utan bara en bekräftelse av ett sådant avtal, som kanske eller kanske inte finns.
När man lämnar in ansökan så ska man även ange hur rätten till uppfinningen har övergått från uppfinnaren till sökande. Och det finns två möjligheter, både inför PRV och EPO:
Den första är att sökande är anställd; och
Den andra är att rätten övergått genom avtal.
Vi tittar närmare på den första möjligheten och vad som gäller enligt svensk lag -uppfinnaren är arbetstagare (AT) och sökande är arbetsgivare (AG). Då hamnar vi i Lag (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar (”LAU”) eller i Uppfinnaravatalet (kollektivavtal).
LAU avser i det här riket patenterbara uppfinningar av AT i allmän eller enskild tjänst – och huvudregeln säger att arbetsgivaren äger rätten till arbetstagarens uppfinningen.
Lärare vid universitet och högskolor, anses inte vara arbetstagare, och faktiskt inte heller t ex reservofficerare, värnpliktiga eller civilpliktiga omfattas av LAU. Dessa äger rätten till sina uppfinningar själva.
Det är alltså viktigt att komma ihåg att immaterialrätten säger att uppfinningen tillhör uppfinnaren, men arbetsrätten säger att arbetsgivaren äger resultaten av arbetstagarens arbete.
Rätten till uppfinningen regleras alltså antingen via LAU eller via Uppfinnaravtalet mellan Svenskt Näringsliv och PTK – och här är indelningen något annorlunda än mot LAU. Självklart så kan också man avtala med AT om rätten till uppfinningen, eftersom LAU ger utrymme för detta.
Jag kommer inte att gå in i detalj kring hur olika uppfinningar definieras enligt lagen/avtalet, eller vad som gäller för ersättningar till AT, men ger er en översikt i Bild 1.
Bild 1. Översikt på skillnader mellan LAU och Uppfinnaravtalet.
Vad gäller då för inhyrda konsulter? Här måste man som uppdragsgivare kontrollera vad det står i konsultens anställningsavtal, eftersom ni som uppdragsgivare tecknar avtal med det företag som hyr ut konsulten. Här kan det bli rejält komplicerat och kan i värsta fall sluta med att ni som betalt för ett arbete inte har rätten till resultatet.
Sammanfattningsvis – teckna gärna separata överlåtelseavtal med era anställda. Ge dem skälig ersättning för sina uppfinningar, även om de inte leder till beviljade patent. Se till att era uppfinnare kommer att finnas tillgängliga för att skriva på dokument inför olika myndigheter även om de lämnar er.
Till sist – ska ni överlåta er rätt till något annat företag? Då krävs det avtal, och för säkerhets skull ska dessa upprättas på så sätt att den som överlåter (”assignor”) godkänner detta och att den som får rätten överlåten till sig (”assignee”) accepterar denna. Se till att den eller de som är firmatecknare signerar detta avtal. Är ni osäkra på vem detta är så finns det alltid på t ex Allabolag. se för svenska bolag.