Ibland får jag frågan om jag beviljar patent. Men det gör jag inte. Jag är IP konsult och hjälper kunder att skydda sina uppfinningar. En IP konsult är oftast en civilingenjör (eller någon som disputerat) och som sedan ägnat flertalet år åt att fördjupa sin kunskaper inom den del av juridiken som rör immaterial-, konkurrens- och avtalsrätt. Lite som ett mellanting mellan en teknikkonsult och en jur kand, skulle man kunna säga.
Men beviljar patent det gör bara patentverk.
I Sverige kallas det nationella patentverket för Patent- och registreringsverket (PRV). Det är en statlig myndighet som har flera olika uppgifter, varav en av dem är att ta emot och granska patentansökningar – och om ansökningen anses uppfylla de krav som ställs i Patentlagen så utfärdar de ett beviljat patent. Efter det så tar de även emot betalningen av årsavgifterna, som krävs för att upprätthålla patentet i upp till 20 år efter det att ansökan lämnades in.
I Europa finns det ett regionalt patentverk som heter European Patent Office (EPO). Denna myndighet tar emot och granskar europeiska patentansökningar, och beviljar dessa om de uppfyller kraven i den europeiska patentkonventionen (European Patent Convention, EPC).
Att EPO är ett regionalt patentverk innebär att det har flera medlemsländer anslutna till sig. I EPOs fall handlar det om 38 länder, som anslutit sig vid olika tillfällen. De ansökningar som lämnas in i dag kan potentiellt sett komma i kraft i alla dessa genom den process som kallas validering. Denna har jag beskrivit i ett tidigare inlägg.
Dessutom kan man som sökande välja ett antal ”utsträckningsländer”, vilka idag består av Bosnien Hercegovina och Montenegro, samt ett antal ”valideringsländer”, Marocco, Kambodja, Tunisien och Moldavien.
EPO tar alltså emot ansökningar från sökande över hela världen och granskar dessa, inför beviljandet. När ansökan har beviljats så accepterar alla de nationella patentverken denna granskning, och det enda som krävs är att patenthavaren validerar i de länder man önskar att patentet ska träda i kraft i (”enter into force”).
Myndighetens uppgift är alltså att bevilja patent – om ansökningarna uppfyller patenterbarhetskriterierna.
Kortfattat är dessa kriterier nyhet, uppfinningshöjd och industriell tillämpbarhet, men det finns även andra kriterier och undantag från patenterbarheten att ta hänsyn till. [Jag ska gå igenom dessa kriterier och undantag närmare i ett annat inlägg.]
De flesta länder har nationella patentverk, som tar emot och granskar ansökningar, och det finns även fler regionala patentverk likande EPO, t ex ARIPO och OAPI på den afrikanska kontinenten och EAPO som täcker ett antal länder i Eurasien. Tanken med dessa är en harmoniserad granskning och ett förenklat förfarande för de som vill söka patent.
Vad gör då patentverket?
En sökande som vill lämna in en patentansökan kan göra det direkt till myndigheten, eller använda ett ombud. Patentverket tar emot ansökan och om den uppfyller formella krav, så ger de ansökan ett ansökningsdatum. (Formella krav är t ex att det finns patentkrav och en text, samt uppgifter om sökande, uppfinnare och eventuellt ombud, samt att avgiften är betald.)
Från den dagen att ansökan är inlämnad så kan man visa sin uppfinning för andra, men man ska komma ihåg att själva ansökan faktiskt är ”hemlig” fram tills 18 månader från ansökningsdatum, då den publiceras, så att andra kan se vad man uppfunnit. Under den här tiden kan sökande välja att helt dra tillbaka sin ansökan och då är det som om den inte funnits alls.
Vid inlämning av ansökan så betalar sökande avgifter för sökning och/eller granskning. Det är en avgift som ska täcka det arbetet som granskaren vid patentverket lägger ner. Vid PRV är den ytterst modest – SEK 3000, men vid EPO är den betydligt högre, och kan betalas i två steg, sökningsavgiften är EUR 1350 och om man vill gå vidare med en granskning så är avgiften EUR 1700. (Till EPO måste man också betala en sk designeringsavgift som är EUR 610.) Om man går in till EPO via den internationella ansökan (PCT) så betalar sökande alla dessa avgifter på en gång.
När patentverket tagit emot ansökan så ”läggs den på en hylla” i några månader. Patentverket väntar t ex på att se om några andra dokument har publicerats som kan vara hinder för nyhet och/eller uppfinningshöjd.
Patentverket gör sedan en sökning efter dokument, såsom andra patent, patentansökningar, artiklar, vetenskapliga publikation mm som de anser liknar uppfinningen som beskrivs i ansökan. När de gjort detta så gör de även ett utlåtande kring patenterbarheten och skickar detta i ett föreläggande till sökande (eller dess ombud).
Ett första föreläggande brukar man kunna få från PRV inom 6-7 månader, och från EPO är det liknande tider.
Föreläggandet kommer alltid med en frist för att besvaras. Fristen varierar mellan olika patentverk, men är oftast 4 månader när det gäller PRV. Den kan också oftast förlängas med upp till 2 månader om man behöver mer tid på sig att svara, men det måste man begära hos myndigheten. Vid PRV och EPO är det gratis, men vid det amerikanska patentverket betalar man en avgift, som stiger beroende på hur lång tid man begär.
Oftast går det att besvara föreläggandet och lämna in ett svaromål – kanske räcker det med att argumentera för nyhet och uppfinningshöjd, men ibland krävs det att man gör ändringar av patentkraven. Här är bra om ett patentombud varit med och skrivit ansökan, och hjälpt till med att tänka igenom hur patentkraven ska skrivas. [Jag kommer att skriva mer om hur en ansökan och patentkraven är uppbyggda i andra inlägg.]
Ibland räcker det att lämna in ett svaromål, men ibland kan det kvarstå saker som patentverkets granskare vill ha svar på, eller att de inte håller med, och då får man som sökande ett andra föreläggande (eller fler om det behövs). PRV är en myndighet som är ganska generös när det gäller ytterligare föreläggande, men EPO har blivit striktare med åren och kan ibland skicka ut en kallelse till muntlig förhandling om de tycker att det går för långsamt framåt i svaret från sökande. En muntlig förhandling kan vara bra för att driva ärendet i mål – men man ska veta att EPO kan besluta sig för att avslå ansökan under förhandlingen. Varken EPO eller PRV tar betalt för att utfärda ytterligare föreläggande.
Vid EPO är det också möjligt att få tillbaka hela eller del av granskningsavgiften om man väljer att dra tillbaka ansökan från granskning. Det kanske man vill göra om utsikterna för att få ett beviljat patent ser dåliga ut.
I USA, och vid USPTO, är det dock oftast både krångligare och dyrare med föreläggande, sökande får ett första ”non-final office action” och om granskaren anser att sökande gör för omfattande ändringar i besvarandet av detta, eller inte är nöjd med ändringar eller argument som lämnats in – så utfärdas oftast ett ”final office action” och då har man en liten chans att göra nya ändringar och få patentet beviljat. Oftast krävs det dock att sökande betalar för en förnyad granskning ”request for continued examination”, vilket brukar handla om en kostnad på ca SEK 20 000, vilket inte inkluderar kostnaden för det amerikanska ombudet.
När patentverket anser att ansökan, med eventuella ändringar av patentkraven, uppfyller patenterbarhetskriterierna så utfärdar de det beviljade patentet, mot en avgift för att trycka- och meddela patentet (i EPO kallas det grant and printing fee på EUR 960), vid PRV är meddelandeavgiften SEK 2500.
När patentet är beviljat så tar alltså ”after grant proceedings” vid. Kanske lämnar någon inom 9 månader från beviljandet in en invändning mot ditt patent? Då hanteras det hos patentverket. Kanske använder du ditt patent för att stämma en potentiell intrångsgörare – och då går man till domstol. I vilket fall ska årsavgifterna betalas – och de gör man som sökande till patentverken.