Under många års tid så arbetades det febrilt runt om i nästan alla EUs medlemsländer för att starta upp det som efter årtionden av politiskt käbbel skulle bli en ny möjlighet för patenthavare att få ett mer enhetligt patentskydd i Europa. Men sedan så stannade det av och utsikterna för en förenklad patentprocess såg väldigt dystra ut.
Men vi börjar med att backa bandet lite. Om man vill söka patent i Europa så finns det flera olika möjliga vägar att gå. För svenska företag och uppfinnare så är det en vanlig inlämningsstrategi att först söka patent i Sverige och sedan gå vidare efter prioritetsåret, oftast med en internationell patentansökan (kallas PCT, vilket står för Patent Cooporation Treaty). Först därefter väljer många sökande att gå in i nationell fas i Europa och utnyttja den gemensamma gransknings- och beviljandeprocess som sker vid den Europeiska patentmyndigheten (EPO). En översikt av en sådan inlämningsstrategi ser ni i bild 1.
En fördel med denna strategin är att man som sökande inte bara har fått ett tidigare utlåtande kring patenterbarheten, utan faktiskt två (från PRV och den internationella sökmyndigheten ”ISA”). Därigenom vet man oftast hur ens ansökan står sig i förhållande till andra dokument och de formella krav som finns, och man ändå skjutit på de stora kostnaderna som kommer i och med officiella avgifter och översättningskostnader nationellfasinträdet.
Men det går faktiskt lika bra att istället för att lämna in en ansökan till PRV lämna den direkt till EPO. Och här uppstår också en annan liten rolig sak – om man sedan lämnar in en PCT ansökan inom prioritetsåret så kan man ju faktiskt gå in i Europa igen efter 30 månader. Det innebär att man kan ha två parallella ansökningar på gång i Europa. Naturligtvis finns det regelverk som säger att du kommer att få identiskt patentskydd, men det kan faktiskt finnas tillfällen då detta är en mycket smart strategi för att ”tweeka” till patentskyddet.
Det som händer efter det att ansökan beviljats vid EPO är att patentet måste valideras i de Europeiska länder av de 38 som för närvarande deltar i samarbetet som man vill att patentet ska vara giltigt i. Det räcker alltså inte med att EPO beviljar ansökan och så är det klart sedan – utan du som patenthavare måste välja för vilka länder en validering av patentet ska ske. Validering innebär dessutom olika saker i olika länder, men det sker ingen ny granskning av de nationella myndigheterna. I Frankrike, Tyskland, Storbritannien så räcker det med att betala eventuella årsavgifter och meddela en ”adress of service” till myndigheten. I Sverige och Danmark så ska man översätta vissa delar av patentet (eller hela om det beviljats på tyska eller franska), samt betala en mindre avgift och eventuella årsavgifter. I Spanien och Italien ska hela texten översättas till respektive språk, officiella avgifter och eventuella årsavgifter ska lämnas in.
Som ni förstår – kostnaderna kan vara allt ifrån relativt låga för de vanligaste länderna – till enorma om man vill validera i många länder. Hur man väljer länder är ett ämne för ett annat inlägg, men detta tar oss ändå tillbaka till det enhetliga patentet ”Unitary patent”.
Syftet med det enhetliga patentet var att förenkla den här valideringsprocessen genom att patenthavaren skulle kunna välja att validera sitt Unitary Patent i alla de av EUs medlemsländer som valt att delta. Detta skulle framförallt göra valideringsprocessen billigare eftersom tanken var att man skulle betala en enda årsavgift, motsvarande ”Top-5”-ländernas årsavgifter, alltså om man tänkt validera i fler än fem länder så skulle kostnaden för årsavgifterna faktiskt bli lägre.
Genom införandet av det enhetliga patentet så skulle även en ny domstol införas, den Enhetliga patentdomstolen (Unified patent court, UPC), och vid denna skulle alltså innehavarna av det enhetliga patentet kunna stämma intrångsgörare i alla länder samtidigt, samt naturligtvis också försvara sitt patent mot ogiltighet för alla länder samtidigt.
Just ”alla länder samtidigt” är ett ganska viktigt uttryck i det sammanhanget eftersom det också innebär att om patentet befinns vara ogiltigt så gäller det för alla länder som ingår ”all eggs in one basket”), på samma sätt som det innebär att en intrångsgörare hindras i alla länder.
Systemet var alltså främst riktat till små- och medelstora företag, inte jättarna som har möjlighet och råd att validera i alla länder OCH driva nationella domstolsprocesser i alla länder.
Men vad hände då? Jo, som ni minns valde ju Storbritannien, som skulle vara ett land för hemvisten av den centrala enhetliga domstolen att rösta för att lämna EU. Sedan lämnades det dessutom in en domstolsstämning i Tyskland av en tysk jurist som inte ansåg att det enhetliga patentsystemet var helt förenligt med tysk lag och därmed stoppades den ratificering av EU lagstiftningen som behöves för att gå vidare. Men nu har det faktiskt efter flera år rört på sig i Tyskland, den tyska ”Bundestag” har röstat för att ratificera det enhetliga patentsystemet och nu väntar nästa röstningsrunda i ”Bundesrat”. Går lagförslaget igenom, så behövs det enbart två ytterligare länder i EU som ratificerar för att det hela ska komma igång, och det kommer att förändra en hel del för de som söker patent i Europa idag.
Storbritannien då, undrar ni kanske? Jodå, de kommer att finnas kvar i det Europeiska patentsamarbetet, alltså i EPC, men inte i det enhetliga patentsystemet. Men det går ju såklart att lämna in en nationell validering, precis som det gör i alla andra länder som är med i EPC, men inte EU, såsom t ex Norge, Schweiz och Turkiet.
Jag håller er uppdaterade – och ska även bjuda på fler intressanta detaljer om det enhetliga patentsystemet som jag känner till mycket väl efter att ha studerat det under många års tid.