Blogg

Ibland får jag frågan om jag beviljar patent. Men det gör jag inte. Jag är IP konsult och hjälper kunder att skydda sina uppfinningar. En IP konsult är oftast en civilingenjör (eller någon som disputerat) och som sedan ägnat flertalet år åt att fördjupa sin kunskaper inom den del av juridiken som rör immaterial-, konkurrens- och avtalsrätt. Lite som ett mellanting mellan en teknikkonsult och en jur kand, skulle man kunna säga.

Men beviljar patent det gör bara patentverk.

I Sverige kallas det nationella patentverket för Patent- och registreringsverket (PRV). Det är en statlig myndighet som har flera olika uppgifter, varav en av dem är att ta emot och granska patentansökningar – och om ansökningen anses uppfylla de krav som ställs i Patentlagen så utfärdar de ett beviljat patent. Efter det så tar de även emot betalningen av årsavgifterna, som krävs för att upprätthålla patentet i upp till 20 år efter det att ansökan lämnades in.

I Europa finns det ett regionalt patentverk som heter European Patent Office (EPO). Denna myndighet tar emot och granskar europeiska patentansökningar, och beviljar dessa om de uppfyller kraven i den europeiska patentkonventionen (European Patent Convention, EPC).

Att EPO är ett regionalt patentverk innebär att det har flera medlemsländer anslutna till sig. I EPOs fall handlar det om 38 länder, som anslutit sig vid olika tillfällen. De ansökningar som lämnas in i dag kan potentiellt sett komma i kraft i alla dessa genom den process som kallas validering. Denna har jag beskrivit i ett tidigare inlägg.

Dessutom kan man som sökande välja ett antal ”utsträckningsländer”, vilka idag består av Bosnien Hercegovina och Montenegro, samt ett antal ”valideringsländer”, Marocco, Kambodja, Tunisien och Moldavien.

EPO tar alltså emot ansökningar från sökande över hela världen och granskar dessa, inför beviljandet. När ansökan har beviljats så accepterar alla de nationella patentverken denna granskning, och det enda som krävs är att patenthavaren validerar i de länder man önskar att patentet ska träda i kraft i (”enter into force”).

Myndighetens uppgift är alltså att bevilja patent – om ansökningarna uppfyller patenterbarhetskriterierna.

Kortfattat är dessa kriterier nyhet, uppfinningshöjd och industriell tillämpbarhet, men det finns även andra kriterier och undantag från patenterbarheten att ta hänsyn till. [Jag ska gå igenom dessa kriterier och undantag närmare i ett annat inlägg.]

De flesta länder har nationella patentverk, som tar emot och granskar ansökningar, och det finns även fler regionala patentverk likande EPO, t ex ARIPO och OAPI på den afrikanska kontinenten och EAPO som täcker ett antal länder i Eurasien. Tanken med dessa är en harmoniserad granskning och ett förenklat förfarande för de som vill söka patent.

Vad gör då patentverket?

En sökande som vill lämna in en patentansökan kan göra det direkt till myndigheten, eller använda ett ombud. Patentverket tar emot ansökan och om den uppfyller formella krav, så ger de ansökan ett ansökningsdatum. (Formella krav är t ex att det finns patentkrav och en text, samt uppgifter om sökande, uppfinnare och eventuellt ombud, samt att avgiften är betald.)

Från den dagen att ansökan är inlämnad så kan man visa sin uppfinning för andra, men man ska komma ihåg att själva ansökan faktiskt är ”hemlig” fram tills 18 månader från ansökningsdatum, då den publiceras, så att andra kan se vad man uppfunnit. Under den här tiden kan sökande välja att helt dra tillbaka sin ansökan och då är det som om den inte funnits alls.

Vid inlämning av ansökan så betalar sökande avgifter för sökning och/eller granskning. Det är en avgift som ska täcka det arbetet som granskaren vid patentverket lägger ner. Vid PRV är den ytterst modest – SEK 3000, men vid EPO är den betydligt högre, och kan betalas i två steg, sökningsavgiften är EUR 1350 och om man vill gå vidare med en granskning så är avgiften EUR 1700. (Till EPO måste man också betala en sk designeringsavgift som är EUR 610.) Om man går in till EPO via den internationella ansökan (PCT) så betalar sökande alla dessa avgifter på en gång.

När patentverket tagit emot ansökan så ”läggs den på en hylla” i några månader. Patentverket väntar t ex på att se om några andra dokument har publicerats som kan vara hinder för nyhet och/eller uppfinningshöjd.

Patentverket gör sedan en sökning efter dokument, såsom andra patent, patentansökningar, artiklar, vetenskapliga publikation mm som de anser liknar uppfinningen som beskrivs i ansökan. När de gjort detta så gör de även ett utlåtande kring patenterbarheten och skickar detta i ett föreläggande till sökande (eller dess ombud).

Ett första föreläggande brukar man kunna få från PRV inom 6-7 månader, och från EPO är det liknande tider.

Föreläggandet kommer alltid med en frist för att besvaras. Fristen varierar mellan olika patentverk, men är oftast 4 månader när det gäller PRV. Den kan också oftast förlängas med upp till 2 månader om man behöver mer tid på sig att svara, men det måste man begära hos myndigheten. Vid PRV och EPO är det gratis, men vid det amerikanska patentverket betalar man en avgift, som stiger beroende på hur lång tid man begär.

Oftast går det att besvara föreläggandet och lämna in ett svaromål – kanske räcker det med att argumentera för nyhet och uppfinningshöjd, men ibland krävs det att man gör ändringar av patentkraven. Här är bra om ett patentombud varit med och skrivit ansökan, och hjälpt till med att tänka igenom hur patentkraven ska skrivas. [Jag kommer att skriva mer om hur en ansökan och patentkraven är uppbyggda i andra inlägg.]

Ibland räcker det att lämna in ett svaromål, men ibland kan det kvarstå saker som patentverkets granskare vill ha svar på, eller att de inte håller med, och då får man som sökande ett andra föreläggande (eller fler om det behövs). PRV är en myndighet som är ganska generös när det gäller ytterligare föreläggande, men EPO har blivit striktare med åren och kan ibland skicka ut en kallelse till muntlig förhandling om de tycker att det går för långsamt framåt i svaret från sökande. En muntlig förhandling kan vara bra för att driva ärendet i mål – men man ska veta att EPO kan besluta sig för att avslå ansökan under förhandlingen. Varken EPO eller PRV tar betalt för att utfärda ytterligare föreläggande.

Vid EPO är det också möjligt att få tillbaka hela eller del av granskningsavgiften om man väljer att dra tillbaka ansökan från granskning. Det kanske man vill göra om utsikterna för att få ett beviljat patent ser dåliga ut.

I USA, och vid USPTO, är det dock oftast både krångligare och dyrare med föreläggande, sökande får ett första ”non-final office action” och om granskaren anser att sökande gör för omfattande ändringar i besvarandet av detta, eller inte är nöjd med ändringar eller argument som lämnats in – så utfärdas oftast ett ”final office action” och då har man en liten chans att göra nya ändringar och få patentet beviljat. Oftast krävs det dock att sökande betalar för en förnyad granskning ”request for continued examination”, vilket brukar handla om en kostnad på ca SEK 20 000, vilket inte inkluderar kostnaden för det amerikanska ombudet.

När patentverket anser att ansökan, med eventuella ändringar av patentkraven, uppfyller patenterbarhetskriterierna så utfärdar de det beviljade patentet, mot en avgift för att trycka- och meddela patentet (i EPO kallas det grant and printing fee på EUR 960), vid PRV är meddelandeavgiften SEK 2500.

När patentet är beviljat så tar alltså ”after grant proceedings” vid. Kanske lämnar någon inom 9 månader från beviljandet in en invändning mot ditt patent? Då hanteras det hos patentverket. Kanske använder du ditt patent för att stämma en potentiell intrångsgörare – och då går man till domstol. I vilket fall ska årsavgifterna betalas – och de gör man som sökande till patentverken.

Svaret på den frågan är naturligtvis inte så enkel att besvara som man skulle kunna tro.

Är det en uppfinnare som äger rätten till sin uppfinning?

Är det kanske uppfinnarens arbetsgivare som äger rätten?

Och hur gör man om man vill överlåta rätten till uppfinningen på något sätt?

Min erfarenhet är att vi lägger alldeles för lite tid på att reda ut den här frågan inför att en patentansökan lämnas in, det kommer liksom lite efteråt, och ibland blir det också lite för sent att få det rätt. Uppfinnare som senare vägrar skriva under dokument, eller infinna sig i patentprocesser är alltför vanligt.

Enligt den Europeiska patenträtten (EPC) så har uppfinnaren en rätt att nämnas (Art 62 i EPC lyder: ”The inventor shall have the right, vis-à-vis the applicant for or proprietor of a European patent, to be mentioned as such before the European Patent Office”) , och man måste även ange uppfinnare i patentansökan – ”designation of inventor” kallas detta.

Det innebär att sökande och patenthavare kan vara ett företag och uppfinnaren kan vara en person anställd på, eller på något annat sätt kopplad till företaget.

Här är det viktigt att komma ihåg att ange rätt uppfinnare och bara de som bidragit – i USA kan felaktigt noterade uppfinnare vara skäl för ogiltighet för hela patentet. (Ja, det har hänt att patent ogiltigförklarats på grund av detta.)

Men rätten till patentet anses alltid tillhöra uppfinnaren enligt EPC: The right to a European patent shall belong to the inventor or his successor in title.

Är uppfinnaren en arbetstagare så säger EPC vidare att då är det nationell lag där uppfinnaren är huvudsakligen anställd som styr vem som har rätten till uppfinningen: If the inventor is an employee, the right to a European patent shall be determined in accordance with the law of the State in which the employee is mainly employed.

Jag dock tillägga att i EPCn så förmodas dock sökande ha rätten till uppfinningen av procedurella skäl: ”For the purposes of proceedings before the EPO, the applicant shall be deemed to be entitled to exercise the right to the European patent.” Den här rätten är inget man normalt sett behöver bevisa inför EPO, om den inte ifrågasätts, eller om rätten ska överlåtas – och jag kommer till detta senare.

Inför det svenska patentverket, PRV, råder en något annan situation. Dels måste sökande lämna in en fullmakt, om man har ett ombud, och dels måste en så kallad bekräftelse av överlåtelsen lämnas in. Den här bekräftelsen är lite besynnerlig, eftersom den faktiskt inte är ett avtal, utan bara en bekräftelse av ett sådant avtal, som kanske eller kanske inte finns.

När man lämnar in ansökan så ska man även ange hur rätten till uppfinningen har övergått från uppfinnaren till sökande. Och det finns två möjligheter, både inför PRV och EPO:

Den första är att sökande är anställd; och

Den andra är att rätten övergått genom avtal.

Vi tittar närmare på den första möjligheten och vad som gäller enligt svensk lag -uppfinnaren är arbetstagare (AT) och sökande är arbetsgivare (AG). Då hamnar vi i Lag (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar (”LAU”) eller i Uppfinnaravatalet (kollektivavtal).

LAU avser i det här riket patenterbara uppfinningar av AT i allmän eller enskild tjänst – och huvudregeln säger att arbetsgivaren äger rätten till arbetstagarens uppfinningen.

Lärare vid universitet och högskolor, anses inte vara arbetstagare, och faktiskt inte heller t ex reservofficerare, värnpliktiga eller civilpliktiga omfattas av LAU. Dessa äger rätten till sina uppfinningar själva.

Det är alltså viktigt att komma ihåg att immaterialrätten säger att uppfinningen tillhör uppfinnaren, men arbetsrätten säger att arbetsgivaren äger resultaten av arbetstagarens arbete.

Rätten till uppfinningen regleras alltså antingen via LAU eller via Uppfinnaravtalet mellan Svenskt Näringsliv och PTK – och här är indelningen något annorlunda än mot LAU. Självklart så kan också man avtala med AT om rätten till uppfinningen, eftersom LAU ger utrymme för detta.

Jag kommer inte att gå in i detalj kring hur olika uppfinningar definieras enligt lagen/avtalet, eller vad som gäller för ersättningar till AT, men ger er en översikt i Bild 1.

Bild 1. Översikt på skillnader mellan LAU och Uppfinnaravtalet.

Vad gäller då för inhyrda konsulter? Här måste man som uppdragsgivare kontrollera vad det står i konsultens anställningsavtal, eftersom ni som uppdragsgivare tecknar avtal med det företag som hyr ut konsulten. Här kan det bli rejält komplicerat och kan i värsta fall sluta med att ni som betalt för ett arbete inte har rätten till resultatet.

Sammanfattningsvis – teckna gärna separata överlåtelseavtal med era anställda. Ge dem skälig ersättning för sina uppfinningar, även om de inte leder till beviljade patent. Se till att era uppfinnare kommer att finnas tillgängliga för att skriva på dokument inför olika myndigheter även om de lämnar er.

Till sist – ska ni överlåta er rätt till något annat företag? Då krävs det avtal, och för säkerhets skull ska dessa upprättas på så sätt att den som överlåter (”assignor”) godkänner detta och att den som får rätten överlåten till sig (”assignee”) accepterar denna. Se till att den eller de som är firmatecknare signerar detta avtal. Är ni osäkra på vem detta är så finns det alltid på t ex Allabolag. se för svenska bolag.

Snart är dagen kommen – UK lämnar EU och alla dess samarbeten, och det påverkar självklart även de av de immateriella rättigheterna som idag ligger under gemenskapsförordningar.

Men vi börja med det enkla – för patenträttigheterna så är det egentligen ingen som helst skillnad (förutom då att UK inte kommer med i Unitary patent system). UK fortsätter att vara ett medlemsland i det Europeiska patentsamarbetet (”EPC”) och patentinnehavare kommer precis som tidigare att kunna validera i UK efter det att ett patent beviljats av den Europeiska patentmyndigheten (”EPO”). Det som möjligen kan bli en skillnad är att man inte längre kan använda sig av ett ombud för att registrera ”adress of service” som inte har en adress utanför UK.

När det gäller registrerade EU varumärken och designrättigheter så kommer det att ske automatisk överföring och registrering i UKIPOs (UK Intellectual Property Office) respektive register, det skapas alltså ett ”comparable UK trademark” och en ”comparable UK design”. Detta kommer att göras kostnadsfritt, men man kommer att behöva betala förnyelseavgifter direkt till UKIPO efter detta. Myndigheten kommer att skicka en påminnelse till de som är innehavare.

Vad gäller pågående ansökningsärenden, alltså ”pending registrations” – alltså ansökningar som ännu inte är registrerade så blir det lite krångligare. Och dyrare såklart. Sökande kommer att få 9 månader på sig att ansöka om registrering även i UK. Detta sker alltså inte automatiskt och sökande måste betala officiella avgifter för detta. Det verkar även som om det kommer att krävas att man har ett ombud baserat i UK.

Sammanfattningsvis – för patent och registrerade varumärken och designrättigheter så händer det inget som du som innehavare måste bevaka, men har du en pågående ansökan så kommer det att krävas ett aktivt val att ansöka även i UK efter den 1 januari 2021.

Mer information om detta går självklart att hitta på UKIPOs hemsida, men även på den Europeiska myndighetens hemsida EUIPO.

Under många års tid så arbetades det febrilt runt om i nästan alla EUs medlemsländer för att starta upp det som efter årtionden av politiskt käbbel skulle bli en ny möjlighet för patenthavare att få ett mer enhetligt patentskydd i Europa. Men sedan så stannade det av och utsikterna för en förenklad patentprocess såg väldigt dystra ut.

Men vi börjar med att backa bandet lite. Om man vill söka patent i Europa så finns det flera olika möjliga vägar att gå. För svenska företag och uppfinnare så är det en vanlig inlämningsstrategi att först söka patent i Sverige och sedan gå vidare efter prioritetsåret, oftast med en internationell patentansökan (kallas PCT, vilket står för Patent Cooporation Treaty). Först därefter väljer många sökande att gå in i nationell fas i Europa och utnyttja den gemensamma gransknings- och beviljandeprocess som sker vid den Europeiska patentmyndigheten (EPO). En översikt av en sådan inlämningsstrategi ser ni i bild 1.

En fördel med denna strategin är att man som sökande inte bara har fått ett tidigare utlåtande kring patenterbarheten, utan faktiskt två (från PRV och den internationella sökmyndigheten ”ISA”). Därigenom vet man oftast hur ens ansökan står sig i förhållande till andra dokument och de formella krav som finns, och man ändå skjutit på de stora kostnaderna som kommer i och med officiella avgifter och översättningskostnader nationellfasinträdet.

Men det går faktiskt lika bra att istället för att lämna in en ansökan till PRV lämna den direkt till EPO. Och här uppstår också en annan liten rolig sak – om man sedan lämnar in en PCT ansökan inom prioritetsåret så kan man ju faktiskt gå in i Europa igen efter 30 månader. Det innebär att man kan ha två parallella ansökningar på gång i Europa. Naturligtvis finns det regelverk som säger att du kommer att få identiskt patentskydd, men det kan faktiskt finnas tillfällen då detta är en mycket smart strategi för att ”tweeka” till patentskyddet.

Det som händer efter det att ansökan beviljats vid EPO är att patentet måste valideras i de Europeiska länder av de 38 som för närvarande deltar i samarbetet som man vill att patentet ska vara giltigt i. Det räcker alltså inte med att EPO beviljar ansökan och så är det klart sedan – utan du som patenthavare måste välja för vilka länder en validering av patentet ska ske. Validering innebär dessutom olika saker i olika länder, men det sker ingen ny granskning av de nationella myndigheterna. I Frankrike, Tyskland, Storbritannien så räcker det med att betala eventuella årsavgifter och meddela en ”adress of service” till myndigheten. I Sverige och Danmark så ska man översätta vissa delar av patentet (eller hela om det beviljats på tyska eller franska), samt betala en mindre avgift och eventuella årsavgifter. I Spanien och Italien ska hela texten översättas till respektive språk, officiella avgifter och eventuella årsavgifter ska lämnas in.

Som ni förstår – kostnaderna kan vara allt ifrån relativt låga för de vanligaste länderna – till enorma om man vill validera i många länder. Hur man väljer länder är ett ämne för ett annat inlägg, men detta tar oss ändå tillbaka till det enhetliga patentet ”Unitary patent”.

Syftet med det enhetliga patentet var att förenkla den här valideringsprocessen genom att patenthavaren skulle kunna välja att validera sitt Unitary Patent i alla de av EUs medlemsländer som valt att delta. Detta skulle framförallt göra valideringsprocessen billigare eftersom tanken var att man skulle betala en enda årsavgift, motsvarande ”Top-5”-ländernas årsavgifter, alltså om man tänkt validera i fler än fem länder så skulle kostnaden för årsavgifterna faktiskt bli lägre.

Genom införandet av det enhetliga patentet så skulle även en ny domstol införas, den Enhetliga patentdomstolen (Unified patent court, UPC), och vid denna skulle alltså innehavarna av det enhetliga patentet kunna stämma intrångsgörare i alla länder samtidigt, samt naturligtvis också försvara sitt patent mot ogiltighet för alla länder samtidigt.

Just ”alla länder samtidigt” är ett ganska viktigt uttryck i det sammanhanget eftersom det också innebär att om patentet befinns vara ogiltigt så gäller det för alla länder som ingår ”all eggs in one basket”), på samma sätt som det innebär att en intrångsgörare hindras i alla länder.

Systemet var alltså främst riktat till små- och medelstora företag, inte jättarna som har möjlighet och råd att validera i alla länder OCH driva nationella domstolsprocesser i alla länder.

Men vad hände då? Jo, som ni minns valde ju Storbritannien, som skulle vara ett land för hemvisten av den centrala enhetliga domstolen att rösta för att lämna EU. Sedan lämnades det dessutom in en domstolsstämning i Tyskland av en tysk jurist som inte ansåg att det enhetliga patentsystemet var helt förenligt med tysk lag och därmed stoppades den ratificering av EU lagstiftningen som behöves för att gå vidare. Men nu har det faktiskt efter flera år rört på sig i Tyskland, den tyska ”Bundestag” har röstat för att ratificera det enhetliga patentsystemet och nu väntar nästa röstningsrunda i ”Bundesrat”. Går lagförslaget igenom, så behövs det enbart två ytterligare länder i EU som ratificerar för att det hela ska komma igång, och det kommer att förändra en hel del för de som söker patent i Europa idag.

Storbritannien då, undrar ni kanske? Jodå, de kommer att finnas kvar i det Europeiska patentsamarbetet, alltså i EPC, men inte i det enhetliga patentsystemet. Men det går ju såklart att lämna in en nationell validering, precis som det gör i alla andra länder som är med i EPC, men inte EU, såsom t ex Norge, Schweiz och Turkiet.

Jag håller er uppdaterade – och ska även bjuda på fler intressanta detaljer om det enhetliga patentsystemet som jag känner till mycket väl efter att ha studerat det under många års tid.

Om du någon gång varit med om att lämna in en ansökan för patent, varumärke eller designskydd har du alldeles säkert också stött på begreppet ”prioritet”.

Prioritetsrätten är ett centralt begrepp då den tillåter att sökande lämnar in en ytterligare ansökan som begär prioritet från en tidigare inlämnad ansökan (”första ansökan”) inom en viss tid, men behåller det ”effektiva” datum då den första ansökan lämnades in.

Låter det krångligt? Det både är det och egentligen ganska enkelt. Jag förklarar med ett mer praktiskt exempel ur patenträtten – men prioritetsrätten gäller även varumärke och design med olika begränsningar i tid. T ex är det endast 6 månader för varumärken.

Om vi utarbetat och lämnat in en första ansökan till den svenska myndigheten Patent och Registreringsverket (PRV), den 1 januari 2020 så säger patentlagen att vi har 12 månader på oss från denna dag att lämna in en, eller flera om vi vill, ansökningar som begär prioritet från denna första ansökan. Den 1 januari 2020 blir vårt prioritetsdatum.

Den första ansökan måste verkligen vara detta för att prioritet ska kunna begäras. Uppfinningen som man söker patent på får inte ha förekommit i andra patentansökningar före denna första ansökan. Eller det får den, men då måste dessa andra ansökningar ha dragits tillbaka hos myndigheten utan att lämna några spår, och utan att man begärt prioritet från dem. Skulle man missa det så faller prioritetsrätten.

Det ställs också vissa krav på den eller de ansökningar som man lämnar in och som man begär prioritet ifrån den första ansökan. För det första – om den ansökan man lämnar senare är identisik med den första ansökan så är man hemma. Prioritetsrätten är säkrad.

Men det kan vara så att man under de 12 månaderna kommit på andra sätt att utöva uppfinningen, dvs. nya utföringsformer. Dessa får man lov att lägga till i sin senare ansökan men deras ”effektiva datum” blir den dagen man lämnar in den senare ansökan. Då gäller det att hålla reda på vilka utföringsformer man hade med i den första respektive den senare ansökan. Se exemplet i bild 1, ”ovalen” läggs till i den senare ansökan, men har kanske redan visats av dig själv eller publicerats av någon annan under ”prioritetsåret”. Då kommer denna utföringsform att sakna nyhet eftersom dess effektiva datum är inlämningsdagen för den senare ansökan, medan ”romben” och ”triangeln” har samma effektiva datum som den första ansökan.

Varför är det då så viktigt med prioritetsdatum och ”effektiva datum” för patentansökningar? Jo, det effektiva datumet bestämmer helt enkelt vilka dokument som får lov att användas av t ex en granskare som bedömer nyhet och uppfinningshöjd för patentansökan. Anledning är att det tar 18 månader från det att en ansökan lämnats in till dess att den är publicerad. Om en ansökan lämnats in före ditt effektiva datum, men publicerats först efteråt så finns det stora begränsningar för hur det ”mellanliggande dokumentet” får lov att användas av en granskare.

Det finns också andra krav på den senare ansökan som mycket viktiga att få rätt på – det måste nämligen också vara samma sökande och samma uppfinnare – om man inte genom avtal har överlåtit rätten till uppfinningen och till prioritetsrätten till en annan sökande. Att ändra sökande på t ex en internationell ansökan rekommenderar jag därför att man gör efter det att man lämnat in den internationella ansökan. Det kommer att krävas avtal, men prioritetsrätten är svårare att ifrågasätta (och det händer att den blir det av t ex invändare eller myndigheter).

Prioriteten är alltså viktig att hålla koll på – så lär dig att hålla koll på den först av allt!

Nyligen publicerade den Europeiska patentmyndigheten en rapport som heter ”Valorization of scientific results” (ni hittar hela rapporten här). Rapporten handlar om hur offentliga forskningsorganisationer och universitet använder sig av patent för att kommersialisera sina innovationer.

Man ska i detta hänseende komma ihåg att för lärare och forskare anställda vid svenska universitet och högskolor så gäller lärarundantaget – alltså de äger själva rätten till sina uppfinningar. Den rätten är inte alls lika stark, om den ens finns, vid andra europeiska lärosäten och här spelar alltså TTO/TLO (technology transfer/licensing offices) en mycket större roll än de kanske gör vid svenska lärosäten.

Jag brukar ofta prata om, när jag undervisar eller föreläser om immaterialrätt, vad man egentligen ska använda sina rättigheter till. I den här studien så har man också ställt frågan ”vad är viktigt för att upprätthålla patenträttigheter?”. Alltså vilka anledningar finns det att betala årsavgifter och försvara sina rättigheter efter att det blivit beviljade patent.

Svaret i studien kändes inte alls oväntat eftersom frågan ställt till just TTO/TLO’s – och här anser runt 80% av de tillfrågade att det var viktigt eller mycket viktigt för att underlätta försäljning eller licensiering av tekniken. Två ytterligare anledningar att upprätthålla patenträttigheterna som ansågs vara viktiga eller mycket viktiga är att förhindra kopiering samt att underlätta för kontraktsforskning eller andra typer av samarbete.

Utöver dessa anledningar så fick även anseende samt att underlätta för spin-offs ganska höga siffror var gäller hur viktiga de anses vara för att upprätthålla.

Det här resultatet är mycket intressant, anser jag, då patenträtten från början skapades för att primärt ge innehavarna av et patent ett monopol och därigenom en möjlighet att hindra andra från att kopiera. Resultatet och intervjusvaren tyder alltså på att de immateriella rättigheterna idag fyller en bredare funktion än den rent konkurrentblockerande – de är till för att skapa affärer genom försäljning av rättigheterna i sig eller licenser till rätten att utnyttja uppfinningarna.

Det finns många spännande exempel på företag som använder denna strategi som en del i sin affärsplan – och jag uppmuntrar fler företag att fundera på att göra samma sak. Kanske finns det rättigheter ni besitter som ni skulle kunna tjäna mer pengar på att licensiera eller till och med sälja, eller kanske kan ni genom att skaffa patenträttigheter skaffa er andra fördelar än just rätten att hindra andra från att kopiera er.